Jag tittar på min lilla ängel i vagnen. Hon sitter på naturgarvat fårskinn, under ullfilt från Iris hantverk, i händerna har hon en phtalatfri nappflaska utan hysteriska djur på och med sugnapp i naturgummi. Den är fylld med ekologisk, osötad havremjölk. Hon är klädd i tre gånger nedärvd ullkappa, skinnskor och yllekeps från Emmaus, ekologisk tröja från mimimimimi, ärvda byxor och hemstickad ullhalsduk. Alla mina kläder är second hand utom kappan som är från Zapata där ägaren upprättar avtal med de småskaliga textilproducenterna i världens fattigaste hörn så att ingen ska fara illa under produktionen. Lovas barnvagn är köpt av en kompis och under den rullar en tom burk fairtradeläsk. Halleluja. Så himla ekomysigt och fint.

Just när jag sitter där och som bäst håller på att bländas av ljuset från min soldrivna lågenergigloria kliver ett medelålders par in i tunnelbanevagnen och slår sig ner bredvid oss. De ser lite förortsslitna ut och från mitt lilla klimatneutrala självgodhetsmoln blickar jag ner på dem och ler milt. I mitt huvud svävar tankar på hur tusan jag ska få råd att hålla samma ekologiska standard sommaren ut och hur synd det är att vi inte handlar allt på Gryningen eller i Järna.

Jag stryker Lova över håret och önskar henne en värld av grönska och levande sjöar när jag råkar höra vad mina kupégrannar pratar om. Först handlar det om något som verkar vara mannens skilsmässa och medföljande bodelning från en kvinna som har blåst honom på en massa pengar. Sedan om något hans sällskap inte vill göra eftersom hon har ett rykte att tänka på. För ett par sekunder ångrar jag att jag dömde ut dem som ett par tragiska gamla knarkare. De pratar lugnt och sansat och är välformulerade. Sedan rasar jag tvärt av molnet för plötsligt byter de helt tonfall och börjar diskutera knark istället.

”Fan ja träffa en artär häromdagen alltså, jävla ont det gjorde! Ja trodde fingrarna skulle sprängas.” säger den smala, rock-chicka kvinnan i djuplila sammetskavaj och långt, gråsprängt hår.

”Tjena rå.” svarar mannen, helt klädd i denim och med en vandringsryggsäck i knät. ”Va använderu då?

Borta är det ordentliga språket. Gesterna blir hetsiga och han drar fram påsar med olika typer av kanyler i.

”Nä, jag kör på såna man kan få i hundra-pack, då kan man dela.” säger hon avfärdande när han erbjuder henne en sterilförpackad nål.

”Jag måste ha såna här vettu, annars ere kört för mig alltså” svarar mannen och håller upp en grå tygpåse för hennes inspektion.

De är helt klädda i second hand. De köper storpack och delar. Så himla ekomysigt och ekonomiskt.

När insikten träffar mig brister glorian och livsfarlig kvicksilvergas ersätter mitt fina, fina lilla moln. Tur att jag ska gå av.

Där satt två människor som inte har något val. Som inte handlar på Myrorna för att det är så tillfredställande att skryta med sin medvetna livsstil. Som lever på en mycket liten summa pengar av det enkla skälet att det är allt de har. Människor vars besparingar går till kollektiva nålar och amfetamin. Jag var stolt över att vi klarade oss på så lite, att vi inte jobbade ihjäl oss utan prioriterade klokt och tyckte att riktig lyx var biodynamiskt dinkelbröd från Saltå kvarn. Nu smakade det beskt i munnen istället.

Hur kan jag gå runt här med klump i magen för att jag inte har kompost på balkongen? Är det verkligen lika med barnmisshandel att Lova fick pulvermos på mitt jobb?

Där bredvid mig satt två människor som en gång varit små försvarslösa barn. Deras barndom kanske innehöll helt andra övergrepp än koncentrerad äppeljuice, våtservetter och någon enstaka varmkorv.

Jag måste sluta ha ångest för det jag inte ger mitt barn.

Jag måste börja se till det hon redan har. Jag är en fantastisk mamma och Lova lever ett liv som många inte ens kan drömma om. Lovas pappa är ett under av generositet och kärlek.

Nu lämnar jag molnet, tar på mig gasmasken och tar en promenad i verkligheten en stund.