Jag är hemma från jobbet idag. Vård av sjukt barn och sjuk man.

Lova spyr som en kalv, och hur det går för Johan vill jag inte ens gå in på.

Nu satt vi och tittade på Dunderklumpen på datorn och Jag häpnade över att det finns så vacker natur i Sverige. Man kan se filmen bara för orgien i naturbilder.

Det är bilder på tjärnar som speglar ljus himmel och svart skog -det nordiska ljuset. Snötäckta fjäll och porlande bäckar med kristallklart vatten.

"Vänta nu" viskar mina barnbarnsbarn från framtiden "vadå snötäckta fjäll? Skämtar du?"

"Nej" viskar jag tillbaka "när mormorsmor var liten snöade det i Sverige och de höga bergen i norr var vita året om."

Mina framtida barnbarnsbarn tror mig inte. De lever i en värld där sånger som "jag ser det snöar" är mystiska och talar om en svunnen tid som inte längre är greppbar. För dem är snöig vinter lika ofattbart som svält och ransoneringskuponger är för mig. Man vet att det har funnits men man kan inte förstå hur det var att leva med dem.

Jag berättar för dem att när jag var liten kunde det bli trettio grader kallt på vintern. De tittar på mig som om jag narras. Ska de skratta eller häpna?

När jag var liten var snön djup och vit. När jag var liten betydde "sommar" häftiga regn, åska och blåst fram till midsommar, sedan mild värme som nådde sin kulmen i augusti. När jag var liten var våren lång och försiktig.

Lova kräks på golvet och när jag har torkat upp får jag syn på gårdagens metro. "Nya chockbilder: Nordpolen en ö". Ja, vadå, det har den väl alltid varit, tänker jag.

Sen läser jag vidare: "För 30 år sedan kunde man gå på isen från Kanada via Nordpolen till Ryssland. Nasas satelitbilder över Nordpolen togs för några dagar sedan och visar hur man kan segla runt den arktiska isen."

I artikeln, skriven av Andreas Nordh, står att läsa att det för några dagar sedan blev omöjligt att ta sig landvägen till Nordpolen både från Ryssland och Kanada. Omöjligt, för första gången på över 125 000 år.

Om bara 20 år kan isen smälta helt på sommaren.

Mina barnbarnsbarn ser inte på mig med ljus i blicken längre. De undrar hur vi kunde göra så.

De ser på mig med samma blick som jag ser på mina förfäder med. Hur kunde ni?

Svaret är enkelt. De visste inte. De gjorde sitt bästa efter bästa förmåga, det vill vi gärna tro, eller hur?

 Fundera på detta: Gör du ditt bästa, efter bästa förmåga, eller har du annat för dig? Vilken blick vill du möta?

Hela artikeln om Nordpolen hittar du på:

http://www.metro.se/se/article/2008/09/01/21/4847-57/index.xml

Det var allt för mig idag.